Denna uppsats är en fallstudie som har för avsikt att undersöka relationen mellan The Sierra Leone Truth and Reconciliation Commission och Special Court for Sierra Leone. De båda organen upprättades för att bemöta krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begicks under inbördeskriget 1991-2002. Syftet är att analysera huruvida sannings- och försoningskommissionen och specialdomstolen kan ses som ett komplement till varandra i skapandet av transitionell rättvisa eller om det finns något som tyder på att man måste göra ett val mellan dem.Uppsatsens teoretiska utgångspunkt är att en kombination av juridiska och icke-juridiska metoder är nödvändig för att man ska kunna tala om rättvisa i ett större sammanhang. De olika metoderna fyller båda sin funktion i strävan efter rättvisa i ett post-konflikt samhälle. Slutsatserna som kan dras av fallet Sierra Leone är att sannings- och försoningskommissionen och specialdomstolen utgjort ett komplement till varandra.

Syftet med uppsatsen är att utröna huruvida Förenta Nationerna (FN) och säkerhetsrådet utifrån idag rådande förhållanden kan förhindra folkmord. Uppsatsens teoretiska ramverk baseras främst på Mary Kaldors teorier om ?nya krig? och på Helen Feins teori om hur ett folkmord kan förhindras. Det Kaldor baserar sin teori på är en förändring av krigsföringen, en förändring som till stora delar sammanfaller med globaliseringens utveckling de senaste 20 åren. Feins teori säger att det finns två vägar för att förhindra ett folkmord, den primära och sekundära preventionen, vilka båda redogörs för i uppsatsen.